• Det som jag tänker berätta inträffade när jag låg i lumpen. Mitt kompani låg ute på övning. Det var i mitten på juli och vi hade legat ute ungefär en vecka.

     

    En morgon kom vårt befäl, kapten Larsson, och ville ha tre frivilliga för att upprätta en postering. Vi skulle bevaka en väg 3 km från vår förläggning. Jag, min bäste kompis Sture och kompaniets "torris" Arne anmälde oss. Vi tyckte alla tre att det kunde vara skönt med lite omväxling.

     

    Efter att vi packat vår utrustning och fått en karta av befälet gav vi oss iväg. När vi gått ca 30 minuter kom vi fram till platsen, en bergknalle där vi låg skyddade och hade fin uppsikt på allt. Jag och Sture tog första passet och Arne gick iväg för att laga mat.

     

    LumparlivJag tittade upp och fick se två flickor komma cyklande en bit bort.

     

    När dom var precis nedanför vårt postställe ropade Sture:

     

    - Halt!

     

    Flickorna som inte sett oss stannade till på vägen och tittade upp mot platsen där vi fanns.

     

    - Gå av cyklarna och kom hit, ni måste visa legitimation innan ni får fara vidare.

     

    - Vad vill ni oss? sa den ena flickan.

     

    - Vi skall bara iväg och bada.

     

    - Ni skall strax få åka iväg, vi måste bara kolla ett par saker.

     

    - Vad då? sa den andra flickan retfullt och tittade på mig.

     

    - Ja, vad ni heter, till exempel, sa jag lite osäkert.

     

    - Susanne, och Elisabeth, sade hon kort, vad heter ni själva.

     

    -Jag heter Peter och det här är min kompis Sture.

     

    - Jaha, och vad gör ni här, förutom att ni antastar flickor?

     

    - Vad då antastar, vi är här för att skydda värnlösa flickor som skall åka och bada, sa Sture.

     

    - Och hur hade ni tänkt göra det, fortsatte hon.

     

    Då blev plötsligt Sture lite osäker.

     

    - Vi kan ta er till vår lägerplats till exempel.

     

    - Gör det, sa Susanne, så inte fienden kommer och tar oss.

     

    - Ja, kom då, sa jag och började gå iväg.

     

    Susanne slöt upp tätt bakom mig. Några meter efter henne kom Sture och Elisabeth. När vi gått ca 100 meter vände jag mig om och såg att vi var ensamma, Susanne och jag.

     

    - Var är Sture och Elisabeth? frågade jag Susanne.

     

    - Det vet jag inte, men vi klarar oss väl lika bra själva, sa hon med en viss underton.

     

    - Det gör vi säkert, sa jag och log, och då förstod jag vad hon siktade på.

     

    Sekunden senare tryckte hon sig mot mig och jag kände hennes läppar mot mina. Jag som inte ens hade tillgång till bodycontakt att runka till blev störtkåt direkt.

     

    Alla plikter och hämningar försvann. Hon hjälpte mig att få av vapen och stridsutrustning. Sedan knäppte hon resolut upp knapparna på uniformsbyxorna.

     

    Vid det laget stod kuken som ett spett. Hon ställde sig på knä och drog ner mina byxor till knäna.

     

    Med händerna började hon smeka förhuden över ollonet samtidigt· som hon lekte med fingrarna under pungen. En veckas kåthet strömmade genom kroppen.

     

    - Sluta innan det går för mig.

     

    Hon lade sig ner i gräset, drog ner blixtlåset på sina shorts, samtidigt som hon såg på mig. Jag nästan föll över henne i min iver.

     

    - Ta mig, soldat, kved hon.

     

    Hon gnydde och kopplade sina ben runt min midja. Jag slet upp hennes tröja och började smeka och suga hennes styva bröstvårtor.

     

    Vi juckade allt vildare båda två, jag kände att nu var det nära. Vi kom samtidigt i en orgasm som kändes som en explosion. Vi hade inte hunnit hämta oss, förrän vi hörde någon komma genom snåren. Sekunden senare stod Arne och stirrade på oss. Blodröd i ansiktet stammade och hummade han utan att få fram ett ord.

     


    - Vad fan vill du? frågade jag irriterat.

     

    Samtidigt låg Susanne och såg på Arne med ett litet leende. Arne fick då ännu svårare att prata.

     

    - Men kläm nu fram med vad du vill, sa jag på skarpen. - Kkkkapten kkommer, var allt han fick fram.

     

    - Jävlar, svor jag till samtidigt som jag började kränga på mig byxorna och utrustningen.

     

    Lumparliv

    - Du hämtar Elisabeth och sticker iväg.

     

    - Susanne såg på mig, log gjorde en lätt honnör och försvann genom skogen.

     

    När jag fått på mig utrustningen, sprang jag iväg till den plats där jag trodde Sture fanns.

     

    När jag kom dit hade han fått på sig halva utrustningen: - Kvicka dig för tusan! sa jag.

     

    När vi kom till posteringen såg vi flickorna försvinna runt vägkröken.

     

    Ögonblicket efter dök kapten Larsson upp bakom oss med den fortfarande pionröde Arne i bakhasorna.

     

    - Hur går det? frågade kapten.

     

    - Jodå, det har gått bra, sa vi och försökte låta bli att flina.

     

    Arne som visste vad som kunde väntas, sa inget.

     

    - Det är bra, fortsätt i samma stil, sa kapten och gick.

     

    Men tyvärr dök det inte upp några fler flickor den dagen.